En molnig augusti dag när jag var ute på promenad som så många andra gånger, längs naturstigen där jag bor, fick jag en tydlig bild som jag tog med i en predikan och som jag även vill beskriva här.
Stigen leder upp till Donsös högsta topp, 45 möh! och där ser man ut över havet och horisonten. Ofta ligger stora fraktfartyg vid ankar och väntar på att komma in i hamnen, för att lossa eller lasta frakt. Nu låg där just denna dag tre fartyg ganska nära varandra. Två av dem var helt tomma. Det var tydligt att de saknade last eftersom de låg så väldigt högt på vattenytan. De väntade på att få komma in och hämta last. Det tredje, ett tankfartyg, låg djupare och såg ut att vilja komma in och lossa av.
När jag spanar norrut mot Göteborgs hamninlopp ser jag en annan stor båt komma körande. Den är alldeles fullastad med containrar. Styrhytten når nätt och jämt över den stora lasten så att sikten är fri. Båten har varit inne i hamnen och fått last och nu har den kurs rakt ut förbi Vinga för att åka till en annan plats och lossa sin last.
Det jag ser tar tag i mitt inre; Just så är det med vår Gudsrelation! Vi måste in i hamn med jämna mellanrum för att fylla på för vår egen glädjes skull, men också för andras, för vem kan ge vidare något man inte har fått? Vem kan gå ut och dela med sig av Guds verklighet om han inte har varit där och fått påfyllning? Vem kan ge av Gud som inte har mött honom? Det är en sanning att begrunda! Att ta tid, varva ner och vänta in att Gud kommer och fyller på och dessutom kunna lasta av det som vi inte ska bära på längre är något helt grundläggande för livet med Gud. Oftast är det nog så att när vi verkligen går på tomgång i tron, då behöver vi i synnerhet låta det få ta väntetid för att Gud ska kunna tränga in genom våra liv så att vi kan ta emot allt gott han vill ge.
Ta vara på stunderna med Gud. Prioritera dem. Gå in i hamn och fyll på!
Hoppas vi ses snart!
Guds frid, Pastor Lisa Kristensson
